Replik på "Oklart facit av reformen", 24/10.
1. Lars Neselius säger i sitt försvar av autonomireformen att man tydligt kan se ”förbättrad effektivitet”. I det här sammanhanget är det ett förfärligt argument. Macchiarini ansågs effektiv när han hoppade över djurförsök samtidigt som hans ”framgångar” hyllades av Karolinskas ledning. Visselblåsarna som försökte stoppa honom hotades, frystes ut och polisanmäldes. Seriös forskning däremot tar tid.
2. Neselius skriver svepande att ”man uppger allmänt att reformen blivit en hävstång som gjort förbättringar möjliga”. Vilka är ”man”? Att rektorerna trivs med att de har fått större makt är självklart. (Jag tillbringade dagar med att läsa deras förväntansfulla remissvar redan 2008.) Fråga istället alla dem på universiteten som förlorat inflytande så kommer svaren att se helt annorlunda ut.
3. Neselius konstaterar ”forskningsfusk är alltid svårt att gardera sig emot”. Det stämmer och det är därför vi måste ha tydliga lagar. Med en professionell rekryteringsprocess hade Macchiarini aldrig blivit anställd på Karolinska.
4. Folkpartiet har haft bildning och utbildning som sitt signum. Den moderna svenska liberalismen har inneburit att duglighet och meriter ska vara avgörande för en persons möjligheter att göra karriär. Inte kontakter och börd. Därför är det både förvånande och sorgligt att autonomireformen har drivits fram av en folkpartistisk högskole- och forskningsminister.
5. Nej, Lars Neselius det är ingen ”djärv slutsats” att autonomireformen är en katastrof för utbildning och forskning vid svenska universitet och högskolor. Det är sunt förnuft. Professionalism, demokrati och meritokrati måste skyddas genom lagstiftning.
För övrigt kan nämnas att KI fallit 10 placeringar på Times Higher Educations senaste rankning, vilket med största sannolikhet beror på Macchiariniskandalen.
Ylva Lööf
dramatiker