Människan tycks ha ett behov av en fiende. Under medeltiden var vi rädda för islam, under stormaktstiden påven och katolska kyrkan. När kalla kriget var slut såg vi oss om efter en annan fiende – det blev Saddam Hussein.
Trots att Hans Blix, som kände situationen bättre än någon annan av oss, förfäktade åsikten att Irak inte hade några massförstörelsevapen lät vi i väst rädslan ta överhand. Varför gavs de rapporter som understödde vår fruktan genomslag medan de lugnande rapporterna inte fick det? Varför fick de nyheter som stödde det militär-industriella komplexet övertag?
Det behöver inte ligga någon lömsk konspiration bakom, men om många vill ha en viss sorts nyheter ligger det snubblande nära att de nyheterna kommer igenom.
Irak-kriget blev en katastrof. En fungerande stat, hur avskyvärd den än var ur våra europeisk-amerikanska ögon, slogs i spillror och efterlämnade kaos. Hundratusentals människor dödades och här ligger sannolikt roten till IS och dagens terrordåd i Europa.
Vi slår oss för bröstet och är stolta över vår fria åsiktsbildning. I själva verket är vi kanske i dag mer indoktrinerade än vi varit sedan pressen tog över nyhetsförmedlingen från kyrkan. Tv har inte plats för mer än högst en vinkling av dagens historia, vanligtvis den som har bäst bilddokumentation. Den tidning du nu har i din hand har också bara plats för en vinkling vilket mestadels råkar vara densamma.
Vi letar omedvetet efter nyheter som skrämmer oss. Dessutom är tusentals människor i Linköpingstrakten, miljoner människor på jorden beroende av militärindustrin. Sådana nyheter som skrämmer oss och stärker vår självkänsla letar vi efter och tar till oss. Vi väljer på nätet omedvetet ut just de nyheter som bekräftar våra åsikter, rättfärdigar vår verksamhet.
Resultatet är knappast vägen till att ge våra barn en framtid i fred.