Jag har följt debatten kring 20-timmars förskola och upplever en allvarlig verklighetsflykt från maktens korridorer. Att genomföra det ursprungliga förslaget utan att ta till sig och influeras av fotfolket som får bördan, att inte förmedla synpunkter till samtliga beslutande inför beslut, att låta barnen komma i kläm med med rätta oroade föräldrar i följe är helt oacceptabelt. Jag ifrågasätter beslutsfattarnas omdöme. Är de och omges de av kritiska, empatiska och lyhörda människor eller enbart trogna ja-sägare? Var inte förslaget tänkt för barnens bästa?
Förskoleverksamheten i Linköpings kommun är redan idag hårt ansatt, lever på stora tillfälliga ”lyckosamma” statsbidrag och har en personal som historiskt varit överrepresenterad i psykisk ohälsa (en färsk påminnelse finns i "Ökad psykisk ohälsa i kommunerna", Corren på nätet 2017-12-06). Jag rekommenderar starkt beslutsfattare att göra (fler?) studiebesök, med fördel på slumpmässigt och oannonserat sätt. Påfrestningen är på sina håll obehagligt påtaglig, inte minst då det vid behov ofta saknas vikarier, vilket gör ytterligare belastning direkt samhällsfientlig.
En utökning utan att tillföra resurser ger en obalans med personal, barn och föräldrar i vågskålen. Den psykiska ohälsa som finns idag riskerar genom denna obalans att förvärras. Vidare finns det vetenskapliga belägg för att barnhjärnan utvecklas sämre av en lägre grad av social stimulans och mänsklig kontakt.
Förslagets konsekvenser borde ha analyserats. Istället framhävdes erfarenheter från ett projekt med två förskolor som initialt hade förhöjd lärartäthet. På samtliga förskolor det införs sänks tätheten, men för merparten blir utfallet lägre än i projektets båda förskolor. Varje förskola har sina förutsättningar men med projektet som referens har kommunen ägnat sig åt skönmålning.
Verkligheten, var god dröj