Politiska floskler om diabetesvård!

Ordet fritt2015-05-27 05:55
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svar till Christoffer Bernsköld (S), Debatt 22/5.

Jag undrar hur många fler föräldrar än jag som blir milt sagt irriterad på ditt svar till Cajsa Lindbergs inlägg ”Hjälp oss unga diabetiker”.

Du verkar leva i en helt annan tillvaro än vi som är drabbade av denna grymma sjukdom. Men det är ju inte ovanligt ibland våra politiker som håller i pengarna.

Det du skriver till svar har vi varken sett eller märkt ett dugg utav!

Varför tror du ungdomarna mellan 18 och 30 år ligger så bra till när det gäller medicinska mätvärden? Ja inte beror det på sjukvården inom vuxenmottagningen. Det är helt enkelt ungdomarna och deras anhöriga som står för den positiva statistiken. Det säger sig ju självt att när ungdomarna får träffa sin diabetessköterska en halvtimma per år och förhoppningsvis sin läkare knappt en gång per år, så är förtjänsten inte Region Östergötlands!

Vår sons övergång till vuxendiabetesvården var inte ens i närheten av det du beskriver. Det var helt enkelt ”tack och adjö” på barn- och ungdomsmottagningen och sedan invänta en kallelse efter cirka ett år till vuxenmottagningen.

Jag följde som mamma och stöd med vid första besöket till vuxenmottagningen och blev då ifrågasatt varför jag var med. ”Grabben är ju myndig nu” tyckte läkaren. Jag tycker det säger en hel del!

Du skriver att man kan kontakta sin mottagning vid akuta behov, men vad vi erfarit får man snällt vänta tills de har tid att ringa upp.

Tänk att under en vecka i livet få göra saker spontant som alla kompisar kan. Men nej, det går inte, du måste alltid vara steget före i planering med mat, insulin och alltid se till att ha med druvsocker, blodsocker­mätare, insulinsprutor och eventuellt lite extra tilltugg.

Att alltid ha i bakhuvudet, att klarar jag inte det här så riskerar jag att antingen dö ung eller längre framöver kanske bli blind eller bli amputerad.

Det Cajsa Lindberg skriver är så sant, det behövs mycket mer stöd till ungdomarna och det snabbt, inte efter flera år av utredningar. Det är nog bra med mobil-appar, mejl och liknande, men den personliga kontakten kan de hjälpmedlen aldrig ersätta.

Man blir så irriterad på alla ”floskler” från politiker som inte har en aning om hur livet är för en person som har typ 1-diabetes.

Förbannad mamma