Med all rätt granskar kommunerna (som har det yttersta ansvaret för medborgarnas omsorg) de privata vårdföretagen som bedriver äldreomsorg med flera verksamheter. Brister påträffas och kommunerna säger upp avtal med olika privata aktörer för att sedan själva ta över och driva dessa verksamheter.
Men vem granskar kommunernas verksamheter, LSS, HVB-hem etcetera ... och i detta sammanhang kommunens äldreboenden?
Det gör egentligen ingen, förutom kommunerna själva och vid större skandaler granskar kommunerna varandra. Det är i mångt och mycket en politisk fråga om vi ska ha privat och/eller kommunalt drivna äldreboenden runt om i landets kommuner. Vinstintressen som styr på bekostnad av den enskilde, konkurrens mellan olika aktörer som framtvingar kvalité etcetera.
Argumenten är många och det finns för- och nackdelar med såväl kommunalt som privat drivna verksamheter. Rent politiskt skulle kanske ett införande av ett vinsttak för privata vårdgivare kunna vara ett steg i rätt riktning för att skattebetalarna ska garanteras en bra omsorg om de äldre, utsatta och handikappade.
Själv har jag bland annat erfarenheter från den kommunalt drivna delen av äldreboendet Blandaren i Linköping. Är det fel personer på fel plats så spelar det ingen roll om verksamheten drivs i kommunal eller privat regi. I slutändan så handlar det trots allt om den enskilde medarbetaren, vilken attityd och inställning de har till sitt arbete. Vilket förhållningssätt personalen har till de gamla, hur de visar respekt för gamlingarnas självbestämmande och integritet. På vilket sätt den enskilde medarbetaren hanterar sina uppdrag gentemot brukarna.
Problematiken med respekt och förhållningssätt till de äldre och övriga utsatta i samhället innefattar också andra grupper, till exempel de vårdcentraler med sina läkare som är kopplade till respektive äldreboenden. Det är svårt att rekrytera folk till äldreomsorgen som tyvärr tycks förbli ett lågstatusyrke och äldreomsorgen har lägsta prioritet när kommunernas skattepengar ska fördelas.
Maud Kristina A