På vissa håll i vårt land har man i hundratals år skrivit och sagt "hen" om det redskap med vilket man vässar knivens egg. Det nyare, genusteoretiskt slöjdade "hen" är knappast knivskarpt, men icke desto mindre är det något hos ordet som får det att skära i öronen på fler än mig. Kanske är det disharmonin mellan ordets båda underförstådda bilagor: "Hör så maximalt fördomsfri jag är!" och "Om du inte anammar min åskådning så är du en trångsynt korkskalle!".
Jag har visserligen full respekt för den mariga uppgiften att välja rätt kort vokal till mittpositionen. "Hin" är redan ett etablerat pronomen, avsett för ett mer bokstavligt djävulskap. "Hun" låter som "hunden", och även "hyn" och "hön" drar åt oönskat håll inom djurriket. "Hån" påminner alldeles för starkt om "honom" för att kunna tjänstgöra könsneutralt. Men vänta nu – "vi går hem till hen"?. Det klingar väl inte heller alldeles könsbefriat?
Många har hört talas om:
a) åsikten att "könsbenämning är ovidkommande",
b) att vissa personer anser sig stå utanför de "traditionella könskategorierna", och
c) att en del människor "inte vill definiera sig" som det ena eller det andra.
Men i den andra vågskålen ligger:
a) uppfattningen att just könsbenämning verkar både harmlös och praktisk i många mänskliga sammanhang,
b) den spridda övertygelsen att "könskategorier" är något fundamentalt för alla djurarter, och
c) att det kanske går att finna andra sätt att visa respekt för sina medmänniskor än att konstruera ett pronomen.
För närvarande kan jag inte skryta med att känna till en enda person som önskar bli omtalad i sin frånvaro uteslutande med ordet "hen". Men – om någon övertygade mig om att hen skulle bli sårad på allvar om hen finge reda på att jag hade sagt något annat än "hen" om hen, så skulle jag utan att tveka debutera som hen-sägare.
Jag väntar.
Mattias Nyberg
rätt så tålmodig medborgare