”Ynkligt av Svenskt Näringsliv att kapitulera” lyder ingressen till Correns ledare 23/9. Välfärdsstaten är beroende av att skattebetalarna, som naturligtvis även innefattar Svenskt Näringsliv, är beredda att betala skatt och inte framstår som skattefifflare i allmänhetens ögon.
Leif Östling ansåg helt enkelt att det fanns en övre gräns för våra inkomstskatter över vilken ingen kunde krävas på ytterligare skatter. Han hade personligen använt välfärden i liten utsträckning, samtidigt som han betalat för minst tusen skattebetalare.
Naturligtvis måste vi ha en skattelagstiftning beslutad av Sveriges riksdag, som vi måste följa även om vi själva anser att skattereglerna varken är rättvisa, rimliga eller moraliska.
Flera krönikörer i Corren har begärt att vi skattebetalare skall få valuta för skattepengarna, men jag har inte läst att de samtidigt krävt ett slut på höginkomsttagarnas trixiga skatteupplägg för att på så vis minimera sina egna skatter.
Naturligtvis fanns det ingen annan lösning än att ordföranden lämnade sin post. Man kan inte som Östling alltid gjort ställa massa krav på samhället och samtidigt ägna sig åt omoraliskt skattetrixande.