Forskaren Lars Hylander tar i onsdagens Corren upp frågan om de hårda kraven som ställs på enskilda avlopp på landsbygden. Efter att ha verkat i branschen i många år, är jag beredd att hålla med om hans slutsatser.
Fastighetsägare får i många fall lägga ut stora summor på att åtgärda redan tillräckligt fungerande anläggningar.
Ett närliggande exempel är det par i åttioårsåldern, som blev ålagda att åtgärda en väl fungerande anläggning, där inget utsläpp till något vattendrag fanns. Däremot blev det utsläpp av avgaser från grävmaskin, lastbil, och andra utsläpp vid tillverkningen av materialet till anläggningen. Miljövinsten torde i det här fallet blivit minus! Trots att det finns många undermåliga anläggningar, som kan var upp till 60–70 år gamla, satsar nu miljönämnden i Linköping resurser på att inventera avloppsanläggningar som bara är 15 år gamla. Dessutom påstår miljökontoret ibland att erforderliga tillstånd saknas, trots att dessa finns. Det tyder på brister i miljökontorets handläggning av viktiga handlingar.
Ett annat problem är att regelverket ändras hela tiden och att det som är tillåtet ett år gäller inte ett annat. Eftersom avloppsinventeringar skapat en stor marknad i Sverige, dyker det också upp aktörer med nya lösningar hela tiden. Ett exempel är lösningen att installera minireningsverk, som i många fall visat sig ha bristfällig funktion. Mer utbildning och kompetenshöjning behövs också för anläggarna, för att en ny avloppsanläggning ska fungera väl i många år.
Avgifterna för att få tillstånd har höjts hela tiden och man skulle kunna tro att myndigheternas tillsyn därmed också vore en garant för att en ny anläggning ska fungera tillfredsställande. Det som tidigare kallades slutbesiktning och godkännande av en ny anläggning, har nu reducerats till ett platsbesök av miljökontoret. Antagligen hade ordet slutbesiktning en tyngre juridisk innebörd, som man kunde komma ifrån genom ändringen. Det är också värt att påminna om att kommunen inte tar något ansvar för en anläggnings kvalité och funktion. Det har i flera fall visat sig att kommunen godkänt helt felaktigt utförda anläggningar, där fastighetsägaren förlitat sig på den besiktning som var gjord.
På landsbygden får befolkningen ta mer och mer eget ansvar på många områden. Skolor, affärer, busstrafik och service läggs ner och vägunderhåll minskas, dessutom klassas det ju numera som miljöfarlig verksamhet att bo på landet. Jakten på utsläpp från enskilda avloppsanläggningar, förstärker också bilden av att det finns en dold agenda hos våra myndigheter att avfolka landsbygden. Tätorternas hantering av VA-frågorna hör man mer sällan talas om. Att kommunala vattenledningar springer läck med jämna mellanrum, blir ju väldigt tydligt i en stadsmiljö, men 100-åriga avloppsledningar som läcker hela tiden blir ju inte lika synligt. Kommunala reningsverk och pumpstationer, som ibland bräddar ut orenat avloppsvatten, eller problematiken kring den stora mängd råttor som lever i rörsystemen, hör man inte så mycket om.
Nästa år är det val i Sverige. Vilket politiskt parti vill gå ut och säga att vi vill satsa mer resurser på de grundläggande viktiga avloppsfrågorna, både i städer och på landsbygden? Tyvärr kommer inte det att ske, eftersom man inte fiskar några röster i grumligt avloppsvatten! I stället blir det fortsatt dyra satsningar på iögonfallande byggprojekt som simhallsbygge, idrottsanläggningar och annat som anses mer viktigt.