Svar på insändare om abort.
Att abortfrågan är en het fråga visste jag innan jag skrev mitt inlägg 19/4, och det har jag ju fått bekräftat nu i aktuella svar, vilka jag tackar för som inlägg i en fri debatt.
I inlägg den 20/4 blir jag och andra kristna människor beskyllda för att vara intoleranta och fördömande. Med stor bestämdhet vill jag påtala att det finns inte i min tankevärld en tanke på fördömande mot de kvinnor som hamnat i en besvärlig abortsituation. Snarare är det så att mitt motstånd mot icke medicinska aborter handlar till stor del om att befria kvinnor från den hårda press från omgivningens sida att besluta sig för abort som det har visat sig att de ofta utsätts för. För min egen del vill jag låna Jesu ord när han säger ”Den som är utan skuld kastar första stenen”. Samtidigt ställer jag mig frågande till de som utger sig för att vara kristna och inte är emot aborter som ju är ett avkortande av ofött människoliv. Anna Fredriksson vill tydligen heller inte förstå att jag menar att sannolikt är det många aborter som inte blivit aktuella om preventivmedel använts.
I inlägget den 21/4 menar Annette Hallberg att det är ingen rättighet att bli barnmorska. Det kan ju tyckas i den stora barnmorskebrist som råder att det är underligt att tala om rätten att bli barnmorska när det i stället borde vara ytterst värdefullt med välutbildade barnmorskor som ställer upp. Är då arbetet med aborter så dominerande att de övriga arbetsuppgifterna för en barnmorska inte betraktas som lika värdefulla? Det är ju i så fall beklagligt för samhället och måste ju även innebära en tung ekonomisk belastning. Det är också underligt att man i Norge med öppna armar tar emot barnmorskor som av samvetsskäl vägrar att delta i arbetet med aborter. Annette Hallberg tycker också att samvetsfriden hos sjukvårdspersonal väger lätt, samt vidare att aborter skulle vara den enda lösningen, vilket jag vänder mig starkt emot. Det finns många mödrar som efter att ha fått samhällets och omgivningens hjälp avböjt abort.
I inlägg den 21/4 går Bror Gårdelöf helt på arbetsgivarens linje. Jag delar delvis hans uppfattning, men anser att arbetsgivaren är skyldig att leda och anpassa sitt arbete så att det följer både Sveriges och EU:s lagstiftning om samvets- och religionsfrihet. Sen tycker jag att abort kan ses som ett misslyckande av medicinsk vetenskap som enbart skall vara livsbejakande och livsbevarande.
Sammanfattningsvis vill jag anföra att jag ser kristendomens grundbudskap som vägledande i abortfrågan, nämligen att ett människoliv är värt mer än hela världen. Om det sen är ett 90-årigt, ett 50-årigt eller ett ofött saknar betydelse. I grunden har alla lika värde. Jag och många med mig i hela Sverige från olika yrkeskategorier kommer inte att sluta utan snarare intensifiera vår kamp för samvetsfrihet i vården, religionsfrihet och yttrandefrihet i enlighet med FN-deklarationen och Europakonventionen.
Till slut vill jag också fråga de som inkommit med synpunkter på mitt inlägg om de vill att det höga antalet aborter skall minska eller öka? Skall det minska måste det ju arbetas för det.