Läser ledaren i Corren 6/10 där man hemfaller åt samma önsketänkande, givetvis mot bättre vetande, att elbilarna kommer att ”fixa biffen” för en ren miljö ganska snart. Det är dock några frågor som måste ställas men som, mig veterligen, inga journalister ställer när förbjudandet av dieselbilar och så småningom bensinbilar kommer på tal. Hur vi ska lösa lastbilarnas, sjöfartens, arbetsfordonens och flygets föroreningar skjuter vi med varm hand på framtiden. Eller? Ställ er följande frågor:
- Hur ska all el alstras? När nu kärnkraften ska fasas ut så återstår en massiv import av el. Solceller och lokala vindsnurror kommer inte att förslå på långa vägar.
- Hur är verkningsgraden på uppladdningen av batterier? Att man som nu av förespråkarna tror att den är 100 procent kan vi glömma. Likaså finns icke försumbara effektförluster i batteriet när det ska driva elmotorer. Har man räknat på hur man ska värma respektive kyla kupén vinter- som sommartid?
- Hur får vi tag på de jordartsmetaller, exempelvis litium, som krävs? Det börjar redan råda brist för tillverkning av mobil- och verktygsbatterier. För elbilsmarknaden kommer behovet att öka med tusentals procent.
- Hur utvinns dessa metaller? En veritabel dödsstöt för miljön att utvinna dessa metaller kommer vi att bli varse eftersom det är en oerhört smutsig process.
- Hur ska staten få in de drivmedelsskatter som uteblir? Kilometerskatt eller chockhöjning av elskatt, det är frågan.
Att stadsluften blir renare är odiskutabelt om vi konverterar till elbilar, men andra får betala priset. Som alltid. Men det stör väl inte beslutsfattarna att det givetvis blir människorna i tredje världen som får betala med sämre hälsa plus att vi själva står där med frågan: ”Det är konstigt att man inte kan hänga ut tvätten längre sedan vi i den rika världen konverterade till elbilar? Det skulle ju bli renare, men nu får vi ju tillbaka allt sot med lågtrycken som passerar brunkolskraftverken i Mellaneuropa.”
Det kommer att krävas uppoffringar från oss alla och elbilen kommer inte att vara den ”silver bullit” vi tror och hoppas, och man inser snabbt att den enda framkomliga vägen är att vi alla, och då menas också ”jag själv” och inte bara som vanligt någon annan, måste ändra resvanorna radikalt. Det som återstår är att vi nästan helt måste förlita oss på kollektivtrafik i framtiden.
Pucken