Jag hör till de svenskar som länge har pläderat för svensk anslutning till Nato. Senast vid försvarsminister Peter Hultqvists anförande vid frukostmötet på Linköpings City Airport den 12 maj i år. Hans föredrag hade rubriken “Hur blir inriktningen på Sveriges försvar?”, ett föredrag som han senare upprepade i Correns hörsal samma dag. Jag ställde frågan vid frukostmötet varför den socialdemokratiska regeringen har beröringskräck att överhuvudtaget diskutera en svensk Natoanslutning. Försvarsministerns svar var att Sverige redan har robusta garantier om Natosamarbete med gemensamma övningar såväl i Norrland som i Östersjön.
Men med tanke på det oväntade och förskräckliga valet av Donald Trump som USA:s 45:e president och hans klara uttalande om att USA inte ensamt skall erlägga merparten av kostnaderna för försvarsorganisationen om inte alla bidrar med utgifterna, kanske det inte längre har så stor betydelse att Sverige står utanför. Trump har sagt att det är mycket möjligt att USA inte ingriper om ett annat Natoland blir angripet. Särskilt de baltiska staterna har all anledning att känna oro.
Detta innebär dock att vi måste satsa på ett kraftigt utökat försvar, vilket innebär ökade försvarsanslag. Allianspartierna förtjänar kritik för att de under åtta i regeringsställning gjorde omfattande neddragningar av försvaret. Men fortsatt kritik måste riktas mot den nuvarande regeringen som inte tar den hotande bilden från Vladimir Putin och Rysslands ökade aggressivitet på största allvar.
Vi måste med andra ord vara väl rustade för att skydda Sverige i en alltmer osäker värld.