Ett extraval tycks nu oundvikligt. Allianspartierna välkomnar det. Men om resultatet blir ungefär detsamma som i september och ingetdera blocket får majoritet, är föga vunnet. Alltså samma katastrofala politiska fastlåsning som tidigare.
Och numera har vi ett parti, SD, som använder hot för att få inflytande. Det är något alldeles nytt och skrämmande i svensk politik. Kravet är att de andra partierna ”talar” med dem. Men SD har inget att klaga över. De har behandlats formellt korrekt. De har nu representation i utskotten och till och med en vice talman. ”Tala” tycks vara ett kodord för ”tyck som vi tycker”. Något helt otänkbart med den värdegrund och historia SD har, och som skiljer sig helt från de övriga sju partierna.
Nu talar flera partier om en reform som gör det möjligt för en minoritetsregering att regera. En ansvarsfull metod kan då vara att det block som får mest röster i valet, släpps fram tillsammans med sin budget av det andra blocket, som lägger ned sina röster.
En sådan överenskommelse bör kombineras med en uppgörelse mellan blocken om migrationspolitiken, där ju skillnaderna mellan blocken är små.
Det kan då kanske röra sig om en omfördelning av invandringen genom ökning av antalet kvotflyktingar, de mest nödställda, och en minskning av arbetskraftsinvandringen.
SD:s politik i ett sådant läge är naturligtvis helt omöjligt att förutsäga. De kan ju plötsligt finna en förevändning för att rösta för ett förslag de totalt ogillar – alltså oreda och förvirring som arbetsmetod.
Ovanstående är värt att pröva. Fungerar det inte, har krisen fördjupats.
Då återstår bara en stor koalition eller samlingsregering utan ytterlighetspartierna.