Många av oss äldre minns säkert då Svenska flaggans dag firades med fest, pompa och ståt. Vajande fanor, parader, folkmusik och folkdans, stolta tal om vårt lands traditioner. När dagen upphöjdes till nationaldag trodde nog många att firandet skulle nå samma höjder som i Norge med deras ”syttene” maj, men så blev det aldrig.
Av programmet för årets nationaldagsfirande i Linköping framgår att det traditionella återigen nedtonats, nästintill tabubelagts verkar det. Svensk folkdans tilldelas futtiga 10 minuter i en paus i Gamla Linköping, medan huvuddelen av evenemanget vid Vallabackarna får internationell inriktning med världsmusik, det vill säga musik från andra länder och kulturer (man undrar om det omvända skulle vara möjligt, det vill säga om svensk folkmusik skulle ha tillträde då andra länder firar sina nationaldagar).
Om evenemanget kallades ”stadsfest” eller ”Sveriges internationella dag” skulle ingen reagera, men nu gäller det ”Sveriges nationaldag”. I stället för att vara stolta över vårt land och dess traditioner ägnar vi oss åt självutplåning den enda dag då det traditionellt svenska borde vara i fokus. Förmodligen är syftet att människor med annat ursprung ska känna sig välkomna kombinerat med rädsla att väcka främlingsfientlighet. Kanske är det istället så att många från andra kulturer skulle uppskatta att lära känna sitt nya hemlands traditionella nationaldagsfirande?
Än så länge har vi egen nationaldag att fira till minne av avgörande historiska händelser i Sverige, men hur länge till får det förbli så med tanke på hur politiskt laddad nationaldagen tycks vara? För det kan väl ändå inte vara frågan om en EU-anpassning där slutmålet skulle vara en gemensam EU-nationaldag istället för vår egen? Förr var det självklart att delta i 6 juni-firandet, men numera avstår jag och gör i stället dagen lite extra festlig på egen hand med en liten svensk flagga på kaffebordet.
Ej politiskt aktiv