Jag sitter här och filosoferar kring varför det här med immigration upprör så många. Jag tror att det delvis har att göra med att människor har svårt att ta in det nya. Det är liksom jobbigt när saker och ting inte är som man är van vid.
En annan aspekt är att många anser att ”ditt är ditt och mitt är mitt”. Då tänker jag på fraser som ”de kommer hit och snor våra jobb”. Och jag undrar varför denna ovilja att dela med sig. (Denna tanke med reservation för att jag är dåligt insatt i politiken.) Jag har aldrig hört att någon klagat på att människor från Norge, Danmark, Finland eller England heller för den delen kommer hit och ”snor våra jobb”. Och när jag själv jobbade i England upplevde jag aldrig något sådant.
Landsgränser i all ära, men var går egentligen gränsen för mänsklighet, öppenhet för att acceptera nya influenser och framför allt att dela med sig?
Den enda erfarenhet jag själv har av att möta människor från andra kulturer är att det har berikat mitt liv. Jag har alltid uppskattat att få ta del av främmande liv och leverne för det får mig att reflektera över mitt eget. Och vem vill inte utvecklas som människa?
Det jag främst vill säga är att jag märker en skillnad mellan hur man ser på invandring av personer från länder där kulturen liknar vår – jämfört med hur man ser på invandring av personer som har en kultur som vi har svårt att förlika oss med.