Replik på ”Då hängde Billström löst”, 16/5.
Widar Andersson skriver den 16 maj som så ofta en intressant krönika, denna gång om varför Moderaterna 2013–2014 inte gjorde rätt i migrationsfrågorna. Widar är en person som jag respekterar, han är ofta resonerande och har få ideologiska skygglappar. Men i denna krönika missar han dock inspelen från en av huvudspelarna vid den tidpunkt (2013) som Widar Andersson refererar till: de från landets nuvarande statsminister Stefan Löfven. Dessa utgör nämligen viktiga exempel på varför diskussionen inte kunde eller fick föras på ett sätt som medgav något manöverutrymme.
För det var ju så, att samtidigt som diskussionen om inriktningen på landets asyl- och migrationspolitik pågick så satte Stefan Löfven mycket tydligt ribban, inte minst i sin och Socialdemokraternas respons på den så kallade volymdiskussionen. Internet glömmer som bekant inte och så här skrev oppositionsledaren Löfven på Facebook då, i mars 2013: ”Nu har man pekat ut en av samhällets mest utsatta grupper: de människor som söker skydd från krig, terror och förtryck. De gör det med ett avhumaniserande språk, där människor på flykt från krig beskrivs som ’flöden’ och ’volymer’. Det är oanständigt.”
Oanständigt är ett starkt ord i politiken. Normerande i sin tyngd. Jämför detta med 2016 års diskussion då statsministern Löfven i Expressen den 14 mars säger: ”Mitt besked till svenska folket är att vi inte ska tillbaka till situationen vi hade i höstas. Vi måste ha en mottagning som innebär att välfärden fungerar för alla. Vi måste ha samma nivå som alla andra.” Någon skulle säkert tala om eftertankens kranka blekhet. Min uppfattning är att Stefan Löfven kraftfullt bidrog som oppositionsledare till den beryktade åsiktskorridoren och att detta skedde högst medvetet. Samt att han som statsminister övergav denna linje för att ersätta den med i grunden samma begreppsapparat och politiska inriktning som han tidigare avfärdat som oanständig.
Widar Andersson undrar slutligen varför Moderaterna då hamnade snett, något som partiet nu tydligt tagit tag i och också visar i praktisk politik och med genomförbara förslag. Men den rimligare frågan borde ha varit: Varför hamnade hela den svenska debatten under så lång tid snett? Varför klarade vi inte av att föra en migrationspolitisk diskussion i något annat än två tonlägen: i falsett eller i dunkel bas? Varför förde Socialdemokraterna slutligen en migrationspolitik som bäddade för 2015 års enorma inströmning? Samtliga frågor förtjänar nog en mer djuplodande krönika.
Tobias Billström (M)
förste vice talman, Sveriges riksdag
Widar Andersson svarar i sin krönika i lördagstidningen.