Vårdpersonal som gråter när de kommer hem efter jobbet. Patienter som får vänta i timmar i brist på personal och vårdplatser. Sjuksköterskor runtom i hela landet varnar nu för den eskalerande vårdkrisen. Det är en sjukvårdskris i dag, sjuksköterskor och biträden lämnar yrket på grund av låga löner och hård belastning. Det går att läsa i alla dagstidningar.
Varför är läkarnas uppgifter så strikta? Till exempel om en patient behöver en medicin kan de väl ge den till en patient, men det går inte utan en sjuksköterska måste komma för detta. Stämmer inte med läkareden så man kan förstå att Sveriges Läkarförbund är emot.
Sjukvården kan inte ta mer än en bestämd procentsats av Sveriges BNP. Denna procentsats skall sedan fördelas på alla sjukvårdens yrkeskategorier. Om man jämför med hur LO-kollektivet hanterar liknande fråga så är Metallarbetarförbundet riktkarl. Inget annat LO-förbund får överstiga Metalls årliga löneökning. Anledningen är att Sveriges exportkraft är beroende på Sveriges kostnadsläge som i hög grad beror på Metall där de flesta exportföretag finns. Sveriges välstånd bygger på att Sveriges export är cirka 40 procent av BNP.
I analogi med LO-kollektivet borde Läkarförbundet ta ett större ansvar för att sjukvården fungerar inom sin BNP-ram.
Det här är ingenting som Sveriges Läkarförbund bryr sig om då sjukvården är en monopolmarknad för läkare utan den har en egoistisk inställning till årlig löneökning utan hänsyn till andra sjukvårdskategoriers löneökningar. Det är en samhällsfarlig inställning.
Inte ens Olof Palme som ecklesiastikminister på 1960-talet rådde på Sveriges Läkarförbund när han ville fördubbla läkarutbildningen. Läkarbundet obstruerade och läkarutbildningen gick på sikt ner istället.
Ge läkarna lägsta löneökning och ge i stället andra sjukvårdskategorier lönelyft till dess sjukvården fungerar igen.
Då säger väl Sveriges Läkarförbund att läkarna flyttar utomlands. Låt dem göra det – det finns gott om läkare utomlands.
Genom att läkarmarknaden är så genomreglerad av stat, län och kommun så är den monopoliserad, därför är det dags för regeringen med socialminister Annika Strandhäll och ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting, Lena Micko, att sätta ned foten så att sjukvården börjar fungera igen.
Det heter att regeringen inte skall lägga sig i fackens löneförhandlingar, men i det här fallet är sjukvårdskrisen nästan samhällsfarlig.