När jag växte upp hade vi ett samhälle som var långt ifrån perfekt. Det fanns brister och fel överallt men vi hade ett samhälle som ville bli bättre. Vi ville lära oss. Det fanns människor som hamnade utanför. De som inte passade in. Vi hade ett samhälle som försökte få in dem. För samhället Sverige var till för alla. Vi hade haft våra duster, gjort fel i vårt förflutna men nu skulle alla vara en del. Vissa saker tog tid, ibland för lång tid men det fanns en vilja att bli bättre, att förändra.
Rasisterna i Sverige vill ta hand om sina egna. Så låter det hos alla rasister i alla länder. Polska rasister ekar av vad svenska rasister säger, bara på ett annat språk.
I dag har vi tiggare överallt och jag skäms över mitt fosterland, ja över hela Europa som inte tar hand om sina egna på ett bättre sätt.
Jag växte upp med att alla människor var lika mycket värda. Jag blundade aldrig för människor. Jag har haft min inre kamp, haft fel, hamnat fel men ändå fått fler chanser.
Nu har vi haft åtta år med borgerlighet. Barnen i dag har lärt sig ignorera människorna som sitter utanför Willys eller andra ställen. För de ser dem hela tiden. Jag undrar vad för människosyn man växer upp med då. Där människor ställs mot varandra. Där vi ska skita i vissa och ta hand om andra.
Föder vi fler osympatiska rasister genom att öka klasskillnaderna? Jag tror det. Vi kommer aldrig bli av med människor som känner att de inte passar in. Men vi ska göra allt för att alla ska känna att de passar in.
Skillnaderna mellan moderaterna och sossarna är större än vad ni tror. Det handlar om människovärde. Inte om skatter, inte om arbete. Utan om vad vi människor är värda.