Svar på ”Hockeyspelare är artister” 3/1.
Tack för ett intressant svar på min insändare ”Löner skenar iväg till orimliga nivåer” (28/12). Det var riktigt roligt att LHC:s klubbdirektör Anders Mäki visade sådant intresse för mitt inlägg,
Vad som är beklagligt i sammanhanget är att de flesta klubbar inom de så kallade folksporterna fotboll, ishockey och handboll ofta befinner sig i ekonomiska svårigheter. (Som jag också påpekade i min insändare.)
Att driva en elitförening idag är extremt dyrt. Därför måste klubbarna inom dessa sporter subventioneras av framförallt privata företag och delvis kommuner. Det skulle vara intressant att veta hur många miljoner som spenderas på elitklubbarna i Sverige. Har någon uppgifter om detta?
Utan dessa generösa subventioner, även så kallad marknadsföring, hade med all sannolikhet ingen elitklubb kunnat överleva en längre tid.
Publikintäkterna räcker inte långt. Anders Mäki vill gärna jämföra hockeyspelare (idrottsmän) med artister. Låt oss göra en jämförelse med en känd modern svensk sångartist. Vi kan till exempel välja Håkan Hellström.
Håkan Hellström avslutade sin Sverigeturné på Ullevi i Göteborg i slutet av sommaren 2017. Han drog drygt 50 000 fans till konserten.
När jag såg utdrag ur konserten på tv, kunde jag inte upptäcka några som helst reklamskyltar varken på scenen, i kulisserna eller ute i publikhavet. Inte heller hade Hellström själv någon extra reklam på scenkläderna eller gitarren.
Han tjänar följaktligen pengar direkt på sina konsertframträdanden och sina musikinspelningar.
Artister, i motsatts till idrottsmän, behöver i allmänhet inga subventioner för sin verksamhet. Det brukar fungera bra ändå.
Jag hävdar att elitföreningarna inom idrotten också borde stå på egna ben utan företagssponsring i miljonklassen. Publikintäkterna borde vara tillräckliga.
Mina, som Mäki kallar, egenutvalda grupper, som exempelvis sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, lärare, präster, officerare eller poliser, anser jag ha ett avsevärt större ansvar i samhället än elitidrottare. I dagens samhälle kan kanske elitidrotten betraktas som en dyr lyxprodukt.
C-G Pernbring
Svar från Anders Mäki:
Flera av våra partners gör mätningar av sina insatser och likt andra klubbar världen över ser man att avkastningen är långt över 100 procent. Marknadsföring är därmed rätt uttryck.
Detta gäller även offentliga aktörer som konkurrerar på en privat marknad. Subventioner, de finns nog tydligare inom finkultur som teater, symfoniorkestrar med mera. Kommunen gjorde en undersökning under 2017 om relationen till just LHC. Den visade på ett positivt kassaflöde för kommunen. LHC:s bolag Ispalatset låg därtill cirka 2 miljoner kronor lägre i anbud än nr 2 om driften av Stångebro. Det innebär ytterligare besparing för kommunen på samma summa årligen.
Jag tycker dessutom att det finns många positiva värden med idrott. När LHC gick upp i högsta serien tredubblades antal ungdomar som ville spela ishockey. Vårt Team 1217-projekt där alkoholdebuten för ungdomar försenas är mycket positivt. Den glädje, engagemang och samhörighet som idrotten skänker otaliga människor världen över är fantastisk. Till skillnad från teater och konserter är inget förbestämt, någon måste vinna och förlora. Men engagemanget och kärleken till ett lag och en sport stimuleras ännu mer av denna ovisshet. Insändaren har dock helt rätt i att det i konkurrensen som råder är svårt att få det att gå ihop.
Avslutningsvis, lägger man till betydelsen för en ort som stor arbetsgivare fyller man fler värden. En SHL-klubb som LHC köper tjänster/produkter, främst lokalt, i storleksordningen 60 miljoner kronor och sänder ut över 600 kontrolluppgifter varje år. Men det är engagemanget för lika många ungdomar i rörelse som vi nog är mest stolta över.
Anders Mäki
klubbdirektör LHC