Correns krönikör Torbjörn Gustavsson återkommer regelbundet till sin idol August Strindberg. Senast i missnöje över utebliven hyllning av en biografi. Varje gång Gustavsson nämner Strindberg i sina krönikor angriper han Verner von Heidenstam och Övralid.
Varför en stor författare som Strindberg behöver förminskning av en annan författare för att hyllas är svårt att förstå. Gustavssons naiva pladder, för att sänka sig till hans nivå, är normalt sätt inte värt att offra tid och tankemöda på om det inte ställde till skada för Heidenstams rykte och arvet efter honom.
Varje år utdelas Övralidspriset, tillkommet i en generös tanke i Heidenstams testamente för att hylla svenska författare och litteraturvetare. De som stolt och välförtjänt mottar priset förminskas givetvis av Gustavssons elaka beskrivning av Heidenstam som narr.
Att, bland andra, författare som Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Bo Carpelan, Lars Forssell, Ulf Linde, Torgny Lindgren, Kerstin Ekman, Per Wästberg och Kristna Lugn tagit emot Övralidspriset och i talen vid prisutdelningen uttryckt Heidenstams betydelse för deras skrivande bör Gustavsson ägna en tanke. Författare med stor integritet som aldrig i något sammanhang skulle ha accepterat ett pris från någon fjant. Men Gustavssons litteraturkunskaper är kanske större än många av efterkrigstidens stora svenska författare?
Gustavsson lever också i villfarelsen att Övralid är en tempelplats för tillbedjan av Heidenstam. Min bild av Övralid är en annan, Heidenstam var, med rätta, stolt över sitt egenritade hem, beläget på en av Östergötlands vackraste platser. I sitt testamente skrev han därför in att hemmet skulle bevaras och vara tillgängligt för allmänheten. En generös tanke att bjuda östgötarna på en skönhetsupplevelse, inget annat.
Övralid har årligen cirka 25 000 besökare som njuter av att vistas i Heidenstams hem och landskap. Att de 3 000 gäster som väljer att guidas i huset får en dos litteraturhistoria knuten till författaren och hans tid är knappast idoldyrkan.
Om jag uppfattat det hela rätt har Torbjörn Gustavsson sin plats som socialdemokratisk krönikör i Corren för att skapa motvikt till ledarsidans borgerliga linje. Att han använder den platsen till att förnedra en Nobelpristagare som avled 1940 och därigenom skadar ett av länets turistmål är något man kan man undra över.