Svar till Torbjörn Gustavsson, 24/12.
Väl medveten om att reportern alltid äger slutrepliken måste ändå Gustavssons fiiina ömma tår vårdas.
Självklart har jag aldrig, som Gustavsson pådyvlar mig, begärt att han skall hylla Heidenstam. Det är de återkommande invektiven och hånet av Heidenstam och Övralid utan annan relevans än att försöka hylla Strindberg jag ifrågasätter.
Övralid har tack vare Heidenstam blivit ett östgötskt kulturarv som kommer att överleva både mig och Gustavsson. Att personalen, vaktmästare och guider, som vårdar kulturarvet blir kränkta av hånet är lätt att förstå och enda anledningen till att jag debatterar.
Gustavsson säger att han kan Heidenstam och vill ha exempel från mig på varför jag står upp för honom. En av rösträttsrörelsens starkaste deviser, ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar” räcker för att, om inte hylla Heidenstam, så att åtminstone avstå från att håna honom. Det är ingen fjant som formulerar sig så om en av demokratins grundprinciper.