Valet är klart och SD blev vinnare. De är demokratiskt valda och ska givetvis accepteras, respekteras och tas på allvar. Det vore ett stort misstag att låtsas som om de inte finns.
Men de måste hållas borta så långt det går från allt inflytande över den praktiska politiken. Orsaker är deras obehagliga historiska rötter, solkiga förflutna hos ledande personer och deras ansvarslösa och grovt inhumana flyktingpolitik.
Men viktigast kanske är deras förväntningar att överallt bli vågmästare.
Att i avgörande lägen träda in och bestämma var majoriteten hamnar, att alltså styra Sverige i kraft av sitt mellanläge mellan två block. Det är en synnerligen övermaga inställning.
Sverige ropar efter en stabil majoritet utan SD. Ett par möjligheter kan skönjas.
Men trots allt! Vore jag socialdemokrat skulle jag plädera för en enpartiregering med så kallade hoppande majoriteter. 1978 blev Ola Ullsten och FP ensamt kvar i regeringen när koalitionsbröderna hade hoppat av. I likhet med den liberala kollegan på 30-talet, C G Ekman, satsade han på att Folkpartiet ensamt skulle regera. Det blev till en början stor framgång och opinionssiffrorna sköt i höjden. Men följden blev att de andra partierna plötsligt enade sig och satte käppar i hjulen för FP. Regeringen blev bara tvåårig.
Men numera är väl omgivande partier till S mera ansvarsfulla?