Vården, den sjukvård som vi alla en dag behöver går på knäna. Det saknas sjuksköterskor. Det saknas läkare. Folk får vänta länge på operation. Därav och i väntan på organ dör folk. Patientsäkerheten är i fara. Våra äldre som byggt upp vårt samhälle lider av undernäring. Många glöms bort av hemtjänstpersonal. Stressen i samhället är påtaglig och föjderna därav blir fuskjobb och grova misstag.
Det är bostadsbrist. De bostäder som byggs är så dyra att få ha råd att bo där.
Postnord, mer behövs väl inte sägas. Massor av post försvinner och kommer aldrig fram.
Dagligen hör vi att tågen är försenade eller går inte överhuvudtaget. Underhållet av järnvägen åsidosätts.
Mobbning förekommer, eller är snarare vardagsmat såväl i skolan som på våra arbetsplatser. Det leder till sargare själar och psykisk ohälsa för framtiden.
Det är stor arbetslöshet främst bland unga och utrikesfödda även om den sjunkit något. Kriminaliteten ökar, våra unga finner ingen annan utväg än den kriminella banan.
Ändå slår sig finansministern Magdalena Andersson för bröstet, ja inte bara hon utan fler representanter från regeringen. Det går bra för Sverige. Men hur är detta möjligt?
Om det nu går så bra för vårt land varför nekas alltfler svårt sjuka och handikappade människor assistansersättning, rätten till ett värdigt liv?