Kommentar till ledare "Linköping en delad stad", Christer Kustvik, 25/2.
Det fanns en tid jag hade förmånen att arbeta på Stångåstaden. Då tyckte jag det var märkligt att hushåll med 1–2 personer inte fick hyra större lägenhet än 2 rum och kök. Det ansågs att familjestorleken skulle vara avgörande.
Kommunen hade på 1980-talet en bostadsförmedling med rätt att anvisa bostadssökande till i första hand av kommunen ägda lägenheter. Bostadsförmedlingen höll i trådarna för vilka sökande som skulle anvisas till Stångåstadens lediganmälda lägenheter. Anvisningarna gjordes efter samråd med Stångåstadens uthyrare. Samrådets syfte var att erbjuda och godkänna sökande till ”rätt” bostad utifrån ett antal parametrar. De viktigaste utifrån bostadsföretaget var förmåga att betala hyran och att de som erbjöds hyresavtal också kunde förväntas klara att uppfylla de allmänmänskliga reglerna för boende i flerbostadshus.
Vad jag vill komma till är detta: På 1980-talet hade kommunen en policy om att bostadsområden med flerfamiljshus skulle fungera som en socialt positiv smältdegel för alla som fick boplats där. Jag vågar påstå att vi generellt lyckades rätt bra. För på 1980-talet fanns inga bostadsområden i Linköping negativt utpekade som i nutid. Ändå var invandring och migration även då väl så omfattande.
Men så hände något. Det togs beslut om att det var diskriminerande att med varsam hand och i samråd med bostadssökande försöka påverka till vilken lägenhet sökande skulle anvisas. Med resultat att bostadsförmedlingen försvann och Stångåstaden fick ta emot sökande utifrån kötid.
Det låter väl bra, att de bostadssökande själva fick bestämma i vilket hus och område de skulle få bo. Bara med begränsningen om krav på betalningsförmåga och att inga skulder kvarstod. Goda råd utifrån personal med kompetens och erfarenhet blev en nullitet, med resultat att vissa bostadshus, bostadskvarter och bostadsområden snart fick en socialt sett allt sämre fungerande boendesammansättning.
Stångåstaden och kommunen (som ägare) fick negativ PR för att ha flera av dessa socialt dåligt sammansatta bostadskvarter, typ i Skäggetorp och Ryd. Men då räddades Stångåstaden med ett Alexanderhugg. Helt enkelt genom att sälja av de socialt sett sämre delarna av bostadsbeståndet. Till privata aktörer.
Från ett tidigare kommunalt socialt ansvarstagande för boendet skapade kommunen istället växande sociala bostadsgetton ägda av privata aktörer. Aktörer med penningen som överordnat styrmedel, som utan avsikt agerat så att Linköping fått allt fler koncentrat av jämförelsevis socialt och ekonomiskt fattiga invånare.
Rolf Alkebäck
f d bostadskonsulent på Stångåstaden