Som tiggare från Rumänien eller Bulgarien är tandvård en utopi. Men på en av Linköpings kliniker jobbar ett tandläkarteam gratis för att hjälpa EU-migranterna. Det är rörande, gripande att se samhället hjälpa dessa människor.
Men hur fint det än är dyker ändå tanken upp som jag tror många andra också har. Hjälpen sker säkert på bekostnad av något annat. Det finns svenska uteliggare, missbrukare, människor som av ekonomiska skäl inte ha möjlighet att besöka en tandläkare. Vilken hjälp får de?
Det finns svenska gamla, äldre och sjuka människor som åsidosätts för hjälpen till tiggare.
Samhället ställer människor emot varandra, något som gör mig orolig. På något sätt blir det ännu mer ”vi och dem”.