Jan Guillou har i Corren skrivit ”Med alla tillbuds stående medel har Israel sedan sin tillkomst 1948 saboterat varje försök att skapa en palestinsk stat vid sidan av Israel.”
Ett häpnadsväckande påstående.
Så sent som på 90-talet tecknade de israeliska ledarna premiärminister Yitshak Rabin och president Shimon Peres, då försvarsminister, ett avgörande avtal med palestiniernas ledare Yasser Arafat. Palestinierna skulle successivt få 90–95 procent av det ockuperade Västbanken och bli huvudområde i en självständig palestinsk stat. Land i utbyte mot fred. En färdplan mot fred, löd namnet.
För detta erhöll alla tre Nobels fredspris. Allt under medverkan av dåvarande president Bill Clinton, manifesterat i en berömd bild framför Vita huset.
Rabin menade sig ha majoritet för avtalet i Knesset, Israels riksdag. Men innan frågan nått dit, kom plötsligt Arafat med ett nytt villkor, omöjligt för Israel att anta. Det hela rann ut i sanden.
Nu tog andra krafter över i Israel. Ett hållbart avtal med palestinier verkade ju omöjligt. Bosättningarna på Västbanken utökades och gör det fortfarande. En tvåstatslösning verkade mer avlägsen än någonsin. Och Rabin, den forne generalen i Israels armé, fick plikta med livet för sin fredspolitik, mördad av en vettvilling från sitt eget folk.
Och nu är Hamas, som behärskar Gaza, det stora hotet mot Israel. De mest aggressiva i Hamas vill utplåna Israel från jordens yta. Med insmugglade raketer, som numera kan nå stora befolkningscentra i Israel. Med attacktunnlar, vars början ofta är väl dolda i bostadshus i Gaza. Med vapenvilor som regelmässigt bryts. Och Israels svar vet vi. Med fruktansvärda följder för civilbefolkningen.
Finns det något hopp? Ja, kanske. De flesta arabländer stöder inte Hamas. Och minst en halv miljon araber lever faktiskt i fred och frihet tillsammans med de judiska invånarna inom Israels ordinarie gränser.