På nationaldagen i tisdags vajade flaggorna på våra bussar i Linköping. Solen strålade och stämningen var hög bland mina resenärer. Allt flaggviftande fick mig att reflektera över vad nationaldagen betyder för mig. Det finns mycket man kan tycka och tänka om Sverige. Allt står ju inte rätt till. Det är invandringen hit och bostadsmarknaden dit. Kritiken hör vi varenda dag.
Men just denna dag bestämde jag mig för att vara stolt och tacksam. Alltså, förstår ni hur bra vi har det här? Vi är det 17:e rikaste landet i världen, före både Kanada och Storbritannien, enligt statistik från IMF. Globalt sett har vi ett högfungerande välfärdssystem med modern, lättillgänglig sjukvård och generösa ekonomiska bidrag. Vi får tycka vad vi vill, säga vad vi vill, skriva vad vi vill och tro vad vi vill. Det är en lyx som resten av världen knappast är bortskämd med.
Jag skulle kunna fortsätta mala på om vår storslagna natur, den svenska teknik- och musikexporten, om det underbara påfund som heter fika ... Men vad skulle Sverige vara utan alla oss som kallar Sverige sitt hem? Ombord på min buss får jag se fina möten mellan dessa människor. En ung tjej utan pengar på sitt busskort och tvåbarnsmamman som bjöd på resan. En pratglad äldre herre som skojade med studenten på väg hem efter terminens slut. Han i rullstol som fick hjälp av en afghansk kille att fälla ut rampen. Hon som sken upp som en sol när jag hälsade välkommen. De två somaliska småtjejerna som vände sig om glatt och sa hej då till alla på bussen medan de gick av med sin mamma. Vilka glädjespridare! Detta är det Sverige jag ser från min plats bakom ratten. Detta är det Sverige, som i gemenskap med dessa människor, gör mig stolt att kalla mig svensk.