I Corren den 9 mars kan man läsa att kommunens bokslut har försämrats från 611 miljoner 2013 till 61 miljoner 2016, det vill säga en försämring med i runda tal 90 procent.
Det väcker oro. Orsaken härtill, som jag ser det, är en kraftig obalans mellan kommunens kapital- respektive driftbudget. Stora satsningar på simhall, idrottshallar, ridanläggningar, fördyrat bostadsbyggande etcetera har fått ske på bekostnad av barn- och äldreomsorg, områden som blivit styvmoderligt behandlade.
Det är bra att det satsas på fler bostäder men det får inte ske på de betingelser som sker i dag. Det måste sättas stopp för vad jag kallar den lekstuga som byggherrar och arkitekter bedriver. Det är inte bostäder med en mängd lyxutrustning som folk i allmänhet efterfrågar. Det är bostäder utan lyx till en hyra som är möjlig att betala.
Den väg som majoriteten i kommunfullmäktige vill gå kommer att kräva fortsatta stora kostnader inom kapitalbudgeten.
Den investeringsplan som presenterats för de närmaste tre åren ligger på 35–40 miljarder.
Det bäddar för skattehöjningar eller att kommunen måste skuldsätta sig genom upptagande av lån.
Det har även diskuterats besparingar och skärpta effektivitetskrav. Då kan man inte avse annat än att det ska ske inom driftbudgeten. I en kommun som Linköping där folkmängden hela tiden ökar och därmed medför ökade kostnader för skolor av olika slag och där antalet äldre över 80 år blir större vilket ger ökade kostnader för deras behov av hjälp lär det inte finnas möjligheter till besparingar.
Vad som måste göras i första hand är att få bort obalansen mellan kapital- och driftbudgeten och det är fullt möjligt.
Jag har förståelse för de människor som önskar sig mera fritids- och nöjesanläggningar, men jag tror att de kan hålla igen på sina önskemål när de vet att det finns medmänniskor som har det besvärligt som en följd av andras krav på mindre livsviktiga satsningar. Det är en erfarenhet jag har som tjänsteman i sju år och som heltidspolitiker i femton år i Norrköpings kommun.
Bertil Jacobsson