Genusvetare brukar argumentera angående så kallat obetalt arbete ungefär som om de inbillade sig att en könsskillnad i obetalt arbete skulle behöva innebära en överföring av obetalt arbete mellan kön. Nu uppträder något som kan tolkas som samma fenomen avseende dragnigen av Ostlänken. En förbifart som rimligen ger fler långväga resor tolkas som om det skulle innebära att Linköping skulle bli nästan utan tågtrafik.
Som Linköpingsbo vill jag ha en god tågtrafik, men ser inget mervärde i att all genomfartstrafik dundrande rullar genom staden, oavsett om den rullar på järnhjul eller på gummihjul.
Som svensk vill jag ha en infrastruktur som fungerar väl med så lite fossila bränslen som möjligt, både av miljöskäl och av sårbarhetsskäl.
Det borde innebära nya spår för snabb tågtrafik på hela den felande länken mellan Öresundsbron och Botniabanan och med stickspår till Göteborg. Om landet inte ska gå bankrutt förutsätter det att denna jättelika investering kan slås ut på betydligt fler tåg än vad som trafikerar dessa sträckor i dag.
Som världsmedborgare vill jag slippa onödig miljöförstöring. Jag vill också slippa att krig utbryter om de sista oljekällorna. Det kräver kraftig och snabb minskning av användningen av fossila bränslen. Då måste bättre alternativ erbjudas. Det europeiska snabbtågsnätet kommer att kunna nås via Berlin. Resande från Berlin, eller orter norr därom, till Nordamerika minskar längden på flygresan ju närmare Nordpolen de tar sig med tåg.
En förbifart med avfart och påfart borde därför vara det bästa för både långväga och korta resor!