Bekymren med den svenska skolan består, svensk sjukvård har längre köer och högre kostnader än jämförbara länder och många gamla pinas av ensamhet i sina egna hem.
Allt detta ligger under den politiska makten i kommuner och landsting. Där vill ingen lägga två strån i kors för att söka kunskaper om hur verksamheterna kan ändras för att bli bättre. Man använder i stället den egna budgeten som trollerilåda för att se vad som krävs, bland annat mer pengar från staten. Det är ett säkert sätt att misslyckas, eftersom kriminalitet då tar en allt större del av skattepengarna, samtidigt som rationaliseringar uteblir.
En mellanstadielärare undrade nyligen om forskningen kring sambandet mellan det som läraren gör och det eleverna lär sig. Ansvarig på Linköpings Universitet svarade stolt och glädjande snabbt att den bedrivs såsom reglerat från statsmakten. Det är alltför långt mellan forskningen och skolans klassrum för att skattepengarna ska hamna rätt och förbättra undervisningen maximalt. Samma förhållande råder även inom sjukvården och äldreomsorgen.
Forskning är bara en del av allt vi måste ändra för att komma tillrätta med krisen inom välfärden. Förändringsarbetet måste baseras på faktaunderlag från oberoende, professionella revisioner och från resultatrapporter direkt från golvet i verksamheterna. Det bör ledas av ett nyskapat riksorgan med tillräcklig kompetens, som efter hand ersätter politikerna i kommuner och landsting.
Vi har val om ett år. Liberalerna vill förstatliga skolan. Socialministern känner problemen väl, efter sina år som ordförande för ett av fackförbunden för personal inom välfärden. Det ger ett bra läge för opolitiska krafter att gå samman och kräva oberoende revisioner som kan utgöra grund för beslut om förbättrande ändringar.