Chockvågen efter Sverigedemokraternas valframgångar börjar nu lägga sig. När SD kom in i riksdagen 2006 så var dess väljare enligt många skribenter obegåvade, lågutbildade, globaliseringsrädda, ja rent ut sagt en samling dumma individer som inte visste sitt eget bästa. Allt sedan dess har eliten ägnat all sin kraft åt att moralisera över personer med fel åsikter, och personer med andra erfarenheter av möten med icke svenskfödda har inte varit ”tillräckligt kulturkompetenta” och därmed har den egna förträffligheten synliggjorts.
Att SD:s bakgrund är mörk kan ingen förneka och det finns säkert rasistiska åsikter kvar bland en del väljare, men inte hos alla 781 120 som nu gav partiet sin röst.
Att svartlista dessa som Expressen gjorde på sin första sida dagen efter valet är ingen framkomlig väg. Andra partier har också haft en mörk historia, inom både Högerpartiet (Moderaterna) och Bondeförbundet (Centern) fanns alltför många som hyllade Hitler, för diskret övergång till Churchill i slutet av kriget.
Inom kommunisterna (Vänsterpartiet) hyllade vänsterintellektuella alltför länge folkmördare som Stalin, Lenin, Castro, Pol Pot med flera.
Tänk om politiker, kultureliten och media ägnat en bråkdel av sitt engagemang åt segregationen och de integrationssvårigheter som finns i samhället, som de ägnat åt föraktet mot Sverigedemokraterna och dess väljare, då hade framgången inte nått samma proportioner.
All heder åt Corren som ägnat flera reportage åt hederskultur och vågat publicera namnen på både kriminella svenskar och de med invandrarbakgrund. Min förhoppning är att politiker inte längre bara stannar vid bekväma och förenklade förklaringar som främlingsfientlighet, rasism och strukturell diskriminering utan vågar ”se verkligheten som den är och inte som den borde vara.”