Trots flera opinionsundersökningar inom EU, blev valchocken stor i Bryssel och inom Europas etablerade partier. Nu förstår jag till fullo att detta gynnade frälse lever i en helt annan värld, än sina medborgare, där nu en fjärdedel eller 123 miljoner invånare lever i fattigdom.
Arbetslösheten i Sydeuropa överstiger 25 procent, där unga och välutbildade är utan framtidshopp. Men politikerna pratar främst om ”sunda finanser” eller ”finansiell stabilisering”, betydligt mindre eller inte alls om att barnfattigdomen inom EU har ökat med 800 000 sedan finanskrisen.
När även medelklassen tvingas till soppkök lever politikerna farligt. Finanssektorn med främst banker och investmentbolag fick alltför länge bedriva casinoekonomi utan att politikerna ingrep. När allt brakade samman kvicknade de däremot snabbt till och visade stor handlingskraft, när de skyfflade över skulderna på folket, vars pris för detta djupt, omoraliska svindleri blev urholkade trygghetssystem.
I stället för att politikerna inser sin egen skuld till att EU-skeptiska och nationalistiska partiers starka framgång, så förfasar man sig över det främlingsfientliga och rasistiska folket som röstade ”fel”. Att motsättningarna ökar bland marginaliserade grupper på de nedersta trappstegen i samhället och kan få etnisk färg är inget konstigt, när konkurrensen hårdnar om jobb, bostäder och mat för dagen.
Våra politiker borde begripa att förändring alltid först kräver förståelse varför problemen uppstått. Men i stället så fördömer denna moraliskt, självutnämnda elit oss andra som röstade fel. De glömmer gärna bort att de själva lever ljusår från fattigdom och misär. Politikerföraktet lär dock bli svårare att glömma.