I Sverige är vi väldigt måna om att vårda vår forntida historia: forntida gravar, runstenar och annat. Det är bra! Men hur vårdar vi vår nutida, och framtida historia egentligen? Nu stundar snart kyrkoval och då känns frågan om våra kyrkogårdars skötsel och bevarande åter aktuell. Under de senaste åren har kyrkogårdarna i Sverige rensats på gravstenar. Otäcka gröna lappar sätts upp och ett tag efter det försvinner många gravar. Den historiska kvarleva, som stenen med dess namn är, förblir utraderad och människorna får inte leva vidare i våra minnen eller i bygdens historia. Det borde vara kyrkans plikt att vårda minnet av våra avlidna, både ur ett mänskligt och ur ett kulturhistoriskt perspektiv.
Var finns medmänskligheten och respekten för den döde? Naturligtvis bör alla gravar och stenar bevaras i evighet (så gör man exempelvis i USA), i andra hand bör man bevara alla stenar med titlar, gårdsnamn, kända sockenbor eller stenar med intressanta utformningar. På många håll bryter man mot alla dessa särskilt intressanta aspekter!
Det räcker inte med att man sparar en borttagen sten vid någon mur eller lutar den mot ett hus. Då har ju själva funktionen med stenen försvunnit, det vill säga att hedra och markera platsen för avlidna människor. Även detta handlar om människosyn. En människa blir inte ointressant eller förlorar sin betydelse bara för att man är död. Dock är det detta synsätt som verkar råda inom Svenska kyrkan idag.
På några kyrkogårdar har man dock satt upp skyltar på en del gravar där det står Kulturgrav, detta hedrar berörda förvaltningar. Men det är alltför många historiskt värdefulla gravar som tagits bort!
Så när vi nu står inför ett kyrkoval så skulle jag gärna se att de valbara yttrar sig i denna fråga. Jag kommer självklart att lägga min röst på det parti eller den person som går ut och säger: kyrkogårdarna är ett rikt kulturarv som vi vill vårda och bevara inför eftervärlden!