Sverige tog emot ett stort antal ensamkommande flyktingbarn under andra halvåret 2015. De flesta var tonårspojkar från Afghanistan.
Var och en fick en så kallad god man utsedd (bland annat undertecknad). En sådan kan populärt uttryckt sägas fungera som en ställföreträdande förälder. Efter den första registreringen placerades ungdomarna i kommuner runt om i landet, bland annat i Linköpings kommun.
“Vår kommun” har gjort en stor insats, inte minst genom att ge ungdomarna möjlighet till skolgång. Många av ungdomarna, för att inte säga flertalet, har en mycket kort utbildning med sig från hemlandet. Skolan är därför mycket betydelsefull för dem. De ungdomar som jag mött under min tid som god man har varit ambitiösa och gjort stora framsteg i de ämnen som de läser. Det är förbluffande hur de på kort tid lärt sig bra svenska i både tal och skrift. Bakom detta ligger självfallet engagerade och duktiga lärare.
Det här låter ju bra kanske någon tänker, vad är problemet? Jo, den utdragna handläggningen hos Migrationsverket (1–1,5 år) gör att många hinner fylla 18 år innan de får beslut om eventuellt uppehållstillstånd. Förutom att det försämrar deras möjligheter att få stanna i Sverige innebär 18-årsdagen att de inte längre har stöd av en god man och ännu viktigare, att de inte längre får bo kvar på det av kommunen ordnade boendet i Linköping.
Enligt huvudregeln övergår ansvaret för boendet på Migrationsverket. De kan då placeras var som helst i Sverige där det finns en ledig plats på flyktinganläggning. Besked om detta ges ett par veckor innan 18-årsdagen. De får alltså avbryta sin utbildning, som i vissa fall pågått mer än ett år, lämna sina vänner och i många fall den idrottsförening där de till exempel spelat fotboll. Det kan tilläggas att det inte alls är säkert att de kan fortsätta med någon utbildning på den nya orten.
Den enda utvägen för att få stanna i Linköping är att ungdomarna ordnar med eget boende. Det är emellertid inte lätt eftersom de saknar pengar till hyra.
Boo Lindholm