Svar till Förälder som kämpar, 23/5.
Självklart är det besvärligt för barn att behöva vara så länge i barnomsorgen, i synnerhet för pojkar som saknar likakönade förebilder. Men vari ligger det strukturella problemet? Enligt mitt sätt att se så ligger det i de dubbla kraven på mansrollen.
Å ena sidan krävs att vi ska utföra lika mycket av sådana uppgifter som kräver närvaro i hemmet eller hemmets närmaste omgivningar, så att vi kan hämta och lämna barn, hämta sjukt eller skadat barn på kort tid, göra hemarbete etcetera.
Samtidigt ställs större krav på män än på kvinnor, statistiskt sett, att vi ska utföra uppgifter som kräver frånvaro från hemmet. Fler män än kvinnor tvingades acceptera tjänstgöring i utlandsstyrkan, fler män arbetar i transportindustrin inklusive rederinäringen etcetera.
Män har längre arbetsresor och fler arbetsrelaterade övernattningar utanför hemmet än kvinnor, genomsnittligt sett. När mina barn var små försökte min arbetsgivare få mig att pendla 120 mil/vecka på krokiga 70-vägar och genom flera samhällen, under min hustrus sista tid i livet ansåg en arbetsförmedlare att jag skulle pendla från Linköping till Valdemarsvik.
Ska detta lösas så finns två vägar. Antingen ska vi ha könsneutral och absolut rätt för alla med vårdnadsansvar inklusive föräldraansvar för barn som inte har slutat grundskolan att få arbeta så nära hemmet att vi, i nödfall med hjälp av taxi, kan komma på under en timme. Las kunde exempelvis prioritera individer med vårdnadsansvar om någon behöver flytta på sig. Alternativet är att skapa ett system för barnomsorgen som även fungerar för män, exempelvis ett växelvis vårdnadsbidrag. Med samma nivå som kostnaderna för dagens barnomsorg och samtidigt utbetalad tillfällig föräldrapenning skulle det nå en nivå som tillsammans med obeskattat självhushåll skulle gå bra att klara sig på för många.
Med bestämda växlingsdagar skulle det dessutom finnas vikariat, så den som blev arbetslös skulle kunna ta ett annat arbete inom sitt kompetensområde även en bit från hemmet.