Chipp kan öka säkerheten

Slomarp. En dement man avled i slutet av oktober 2017 sedan han fråntagits sitt larmarmband.

Slomarp. En dement man avled i slutet av oktober 2017 sedan han fråntagits sitt larmarmband.

Foto: Fredrik Nygren

Ordet fritt2018-01-16 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med anledning av vad som skrivits och sagts om det tragiska dödsfallet inom äldrevården i Mjölby vill jag efter snart två års daglig inblick i vården på Slomarp ge några synpunkter. Inom demensvården finns det en rätt stor grupp som inte kan ha larmarmband. Man skulle antingen undra vad det där är för skräp och slänga det eller ideligen prova vad den lustiga knappen leder till.

Om det verkligen vore fara, skulle man inte ha en aning om vad man skulle göra. Den som från början kunnat ha larm kommer nog så småningom till den gruppen. Detta gäller dementa både i hemmet och på äldreboenden.

Men är då en larmknapp ett säkert skydd? Inte alls tycker jag. Man skulle nog inte kunna larma vid så brådskande problem som hjärtinfarkt eller stroke. Det vore nog svårt liggande på golvet med bruten arm eller hjärnskakning också.

Vad ska vi göra då? Ingen vill ju gå tillbaka till gamla tiders stora salar med många sängar. Den enda fördelen det hade, var att alla hade ständig tillsyn.

Övervakningskameror är ett förslag. Det låter lite tråkigt med kamera på toaletten, men där är ju stor fallrisk.

Jag föreställer mig ett chipp under huden som reagerar om personen blir alltför stressad eller lugn. Utopi tycker nog många, men vem kunde föreställa sig nutidens GPS för 50 år sedan? Innan vi kommer dit får vi tyvärr vänta oss att sådana här olyckor inträffar. Jag beklagar både de anhöriga och personalen på Slomarp.

Mina erfarenheter av vården på Slomarp är mycket goda. Här har vi en mycket positiv ledningsgrupp som lyckats skaffa personal med den rätta inställningen, otroligt tålamod och stor vänlighet. Den som inte sett vilka problem som kan uppstå med tvära kast från ena dagen till den andra, har inte haft tillfälle att uppskatta vad denna personal gör.

Man har 16 vårdtagare på en avdelning och de uppträder helt olika. Någon kanske sitter mycket lugnt i en rullstol, en annan kanske far omkring och ropar ”Hallå” eller ”Hjälp” och inte vet var han är. Vårdtagarna kan inte prata med varandra, för ingen känner till den andres hemby. Läsning går inte när man inte minns vad som stod på förra raden. Tv-tittande har samma problem. Låt oss vara tacksamma mot den personal som orkar med detta arbete.

Stig Eriksson