Det är hög tid för oss att vi börjar uppmärksamma och tydliggöra den osynliga, hemska, fruktansvärda och ångestfyllda sjukdomen psykisk ohälsa.
På många platser i vårt samhälle, ofta bakom stängda dörrar finns det unga som i hemlighet lider av panikattacker, oroskänslor, ångest, depression och i värsta fall av självmordstankar.
I dag är det mycket diskussioner kring det fysiska och det yttre men vi glömmer helt och hållet bort det viktigaste av allt hos människan, nämligen psyket och det inre. Hur ska människan i längden orka med livet som det är tänkt att leva om man som ung i dag måste gå runt dagarna i ända med ett pokerface smyckat med ett påklistrat leende som utstrålar att livet är så härligt att leva och att livet är som en dans på rosor, när det i själva verket för många är precis tvärtom.
Individerna i vårt samhälle, främst de unga som lider av psykisk ohälsa går dagligen runt med detta pokerface och på utsidan ser man ut att blomstra medan man på insidan håller på att vissna. För det är just det den psykiska ohälsan gör, den angriper människans inre på ett sätt som man inte själv kan påverka eller kontrollera och för dessa människor är det som att befinna sig i en mörk tunnel och inte hitta någon väg ut. Med tanke på att så många unga i dag lider av någon form av psykisk ohälsa och att så många fler drabbas är det viktigt att upplysa och prata mer öppet om denna sjukdom för att på så sätt kunna avdramatisera och få syn på detta ämne.
Så länge vi mörkar så stänger vi dörrar som på sikt skulle kunna motverka och öppna för mer möjligheter och åtgärder för de drabbade.
Det är dags att vi tar detta mer på allvar då alltför många unga i ensamhet lider av denna sjukdom som tyvärr både är allvarlig och osynlig och i värsta fall dödlig.
Vi måste ta vara på människan, utan ett hållbart psyke kommer vi inte långt och samhället ska bestå av lyckliga unga individer som tycker livet är värt att leva. Vi måste tillsammans prata mer om ångest och depression för att visa att det finns hjälpande händer. En person som lider, ska aldrig behöva lida ensam. Hör ropet på hjälp.
Maria Remnegård