Inför valet har nu invandringen hamnat på andra plats efter jobben. Tänk om vi äntligen kunde få en saklig debatt som utgår från fakta. Jag har under mina arbetsår inom rehabilitering varit engagerad i otaliga möten med både nyanlända och ”gamla” invandrare och mina erfarenheter har både berikat och bedrövat mig.
Icke svenskfödda utgör ingen homogen grupp, stora socioekonomiska skillnader finns, liksom inom religion, kultur och utbildning. En del har enkelt tagit sig hit med flyg, andra har under mycket svåra och långa strapatser nått fram till vårt land, det har varit papperslösa, som slängt passen över bord för att inte drabbas av Dublinöverenskommelsen (asyl söks i det första EU-land som hen anländer till) flyktingar med trauma efter förföljelse och tortyr och enbart ekonomiska flyktingar som önskar en bättre framtid.
Min erfarenhet är att den avgörande faktorn för rehabiliteringsframgång/integration har varit utbildningsnivå, därför är det inte så konstigt att mycket stora insatser krävs kring nyanlända från Afrika, främst Somalia, det gäller både vuxna och ensamkommande barn.
Tyvärr har det inom etablissemanget uppstått två förhållningssätt som försvårar en mer nyanserad debatt och möjlighet till förbättringar inom området. Det ena är att ”budbäraren” själv blir besmittad av dåliga nyheter som hen kommer med. Det andra är vad forskare kallar för ”self expressive values” en åkomma som i hög grad våra vänsterintellektuella och ultraliberaler drabbats av. Vilket innebär att jag själv blir mer god ju fler goda åsikter jag framför. En slags ökad självbildspolitik, som perfekt passar dagens unga politiker, där jaget utgör centrum.
Min förhoppning inför valet är att våra politiker visar mer lyhördhet inför erfarenheter och fakta från dagens ”budbärare” och inte avfärdar kritiska synpunkter till rådande asyl-, invandrings- och integrationspolitik som främlingsfientliga och rasistiska.