Några funderingar kring det kommande lagförslaget att singelkvinnor ska kunna få skattefinansierad hjälp till insemination: Ser man till barnets eller kvinnans bästa då detta förslag läggs? Många barn växer visserligen upp med en förälder på grund av skilsmässa men då har barnet oftast tillgång till båda föräldrarna genom delad vårdnad/växelvis boende.
Är föräldraskap en rättighet? Om detta förslag läggs/går igenom – blir det på samma sätt en rättighet för singelmän att få adoptera barn?
Då singelkvinnor fött barn så blir kvinnan av egen fri vilja en ensamstående mamma – ska hon då få underhållsbidrag? Av vem i så fall? Finns ju ingen legal pappa? Ska skattebetalarna träda in?
Svensk hälso- och sjukvård är som alla vet ansträngd med begränsade resurser – kommer insemination av singelkvinnor innebära att de föräldralösa par som står i kö i landstingen får vänta ännu längre? Om singelkvinnan inte kan få barn vid första inseminationen – hur många försök görs? Görs utredning av singelkvinnans möjlighet att få barn?
Slutligen – kan manliga spermadonatorer få information om hur deras donation används? Om en donator inte vill medverka till att ett barn växer upp utan far – kan han då välja hur hans sperma används? Om inte – finns risk att antalet donatorer minskar och på så sätt försvårar för barnlösa par?
Eftersom det råder brist på spermadonatorer i Sverige – vet vi om de länder vi importerar sperma från godkänner insemination på singelkvinnor?
Är detta förslag verkligen baserat på sunt förnuft och en korrekt analys av ovanstående aspekter/frågeställningar (barnkonvention, moral, etik, ekonomi, resurser i hälso- och sjukvården)?
Tycker inte det!