Sedan många år är jag sjukpensionär, men de senaste åren har jag kunnat studera tack vare att Försäkringskassan numera tillåter sjukpensionärer att studera. Jag kan därför studera i min egen takt, utan studiemedelskrav, och det har varit otroligt stimulerande för mig att ha något meningsfullt att göra efter att ha varit overksam under 16 av mina bästa år.
Jag har också en förhoppning om att studierna ska leda till att jag kan börja jobba igen, hemifrån och på deltid.
Men eftersom min sjukpension är låg – mycket lägre än vad ett studiemedel är – har jag inte råd att köpa studielitteratur. Därför har jag sökt bidrag till detta hos Linköpings kommuns sociala förvaltning. Men jag har fått avslag, eftersom kommunen har en regel om att bidrag till studielitteratur bara ska ges om studierna är säkraste vägen till försörjning. Och det kan jag förstås inte garantera. En annan motivering är att studierna inte är nödvändiga för att jag ska ha en skälig levnadsnivå. Mina studier är därför ständigt nedläggningshotade.
För att ge mig något att göra har samma förvaltning däremot erbjudit mig en kontaktperson för att vi ska gå promenader, fika och göra annat trevligt tillsammans. Denna kontaktpersonen skulle kosta kommunen ungefär tre gånger så mycket som studielitteraturen skulle göra.
Så kommunen anser tydligen att jag behöver ha något att göra och att min isolering behöver brytas och är beredda att satsa pengar på det, men tydligen bara så länge det är onödigt dyrt, inte är en meningsfull sysselsättning för mig och det garanterat inte kommer leda till försörjning.