Händelserna i Husby de senaste dagar är inte unika, vi har sett dem förut bland annat i Rinkeby, Bergsjön och Malmö. Vi har sett likadant beteende av ungdomsgäng som inte känner några gränser eller skyr några medel för att visa sitt missnöje mot vuxenvärlden. Vi kan lägga många timmar och debattera orsakerna, klura kring vilka åtgärder som skulle kunna förebygga sådana upplopp.
Politiker kan skylla på varandra; ena sidan för långvarig misslyckad integrationspolitik och andra sidan för ett bättre förslag. En kan lyfta upp vikten av fler poliser med stor närvaro i utsatta områden, en annan kan strida emot och hävda att poliser förstör mer.
Min första reaktion som förälder var att varför pratar ingen om barnen? Många barn bevittnar dessa brutala upplopp på nära håll. De ser sådant raseri och våld som de flesta av dem flytt ifrån. De blir påminda om den otrygga situationen de trodde att de lagt bakom sig.
Det pratas mycket kring olika politiska insatser som syftat på att eliminera segregationen. Men ingen pratar om hur dessa utsatta barn dras mellan två världar. De hör två versioner av sanningen: vi och de!
För mig som förälder är det självklart att våra politiker ska fortsätta att satsa på en bättre integrationspolitik som kan skapa en ljusare framtid för dessa barn och ungdomar.
Jag kan dessvärre inte låta bli att tänka på om påkostade satsningar kan minska utanförskapskänslan hos dessa barn som drabbats av de meningslösa upploppen.
Min uppfattning är att skapa permanent förändring sker bäst med dialog och inte med aggressivitet.