Fy, jag mår nästan illa när jag hör diskussioner och läser vissa insändare gällande tiggarna i Linköping. Vart har medmänskligheten tagit vägen? Alltför ofta glömmer vi bort att det är en människa i nöd bakom varje tiggare vi möter.
Jag känner i alla fall igen en människa som har det svårt om jag vågar stanna upp och möta hennes blick. Visst vi kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon, med en liten slant eller en varm kopp kaffe och en smörgås. Med ett par vantar eller ett par begagnade vinterskor. Jag har mött flera tiggare i city som genomlider dagen inte bara i skam utan också utan vantar och i öppna gymnastikskor.
Nej, det kanske inte är vårt yttersta ansvar egentigen att hjälpa men jag anser i alla fall att jag som är privilegierad och lever i ett så tryggt land som Sverige bör kunna dela med mig lite grand av vanlig enkel medmänsklighet. Så jag uppmanar flera Linköpingsbor, öppna hjärtat! Ge en femma, en tia, ett leende och förmedla en gnutta hopp till en förtvivlad människa.
Livet kan ändras drastiskt för oss alla. Nästa gång kan det vara du som behöver hjälp!