Jag har många gånger tänkt efter mina förhandlingsdagar på tingsrätten att väldigt många förhandlingar tas upp ett helt år eller mer från det att händelsen polisanmäls till dess att den kommer upp i rätten. Målsäganden, den tilltalade och vittnen hinner ju glömma händelseförloppet. Minnesbilden bleknar snabbt för oss alla och att in i minsta detalj berätta vad som hänt går inte. Vad är poängen med det?
Man kan nog inte enbart lägga ”skulden”, ansvarsbördan, på domstolen. Polisen tar tid på sig att utreda. Åklagaren tar sin tid på sig och inom sinom tid hamnar målet hos tingsrätten som har begränsade resurser och är beroende av åklagaren och en ofta fullbokad offentlig försvarare för att få ut målet. Lägg därtill en inställd förhandling på grund av en frånvarande part eller vittne. Det medför att den måste sättas ut på nytt när det finns lediga tider vilket vanligtvis blir först om några månader.
Varför inte en maxgräns? Både samhället, domstolsväsendet och framför allt de berörda och offren har allt att vinna på att införa en maxgräns för hur gamla mål som får tas upp.