Ulf Lundell turnerade en gång med svenska flaggan på scenen, för att ”ta tillbaka flaggan från rasisterna”. Jag tänker på det när jag läser i Corren att barnboksförfattaren Stina Wirsén inte längre ska teckna sin figur Lilla Hjärtat. Wirsén har attackerats hårt eftersom Lilla Hjärtat liknar en del äldre, stereotypa illustrationer av svarta människor. Att figuren kan ge upphov till sådana associationer gör den problematisk. Men jag misstänker att många av dem som attackerat Wirsén faktiskt inte läst hennes böcker, som andas humanitet och tolerans. Till skillnad från äldre stereotyper är Lilla Hjärtat en levande figur. Hon är lika levande som de andra stiliserade, ”brokiga” figurerna i Wirséns bildvärld.
Det är viktigt att barnboksillustratörer noga väger sitt uttryckssätt. Men jag är rädd för att Lilla Hjärtat-debatten leder till att barnkulturen blir ännu mer präglad av försiktiga, tryggt politiskt korrekta ord och former. Som jag ser det försökte Wirsén vidga sin bildvärld och prövade att, som Lundell, ladda en gammal form med ett nytt, positivt innehåll. Kanske var det ett naivt försök. Men för det försöket ska hon ha ett erkännande och inte bara kritik.