Slutreplik till Östen Lindqvist (S), 29/4.
Lindqvist kan/vill inte skilja på 1) statsbidrag till kommuner och landsting och 2) bidrag till enskilda personer. De förstnämnda har ökat stadigt sedan 2006. De sistnämnda har minskat av flera orsaker. Sedan 2006 är till exempel antalet förtidspensionärer 191 000 färre, antalet långtidssjuka har minskat med 65 328 personer. En kvarts miljon flera är i arbete.
Har då staten vältrat över välfärdskostnader på kommunerna och tvingat fram skattehöjningar? Knappast. Se ovan! Statsbidragen har aldrig varit större. Kommunerna har i snitt sedan 2007 höjt sin skatt från 31,55 procent till 31,86 procent.
EU använder begreppet Risk för fattigdom. För EU:s befolkning är genomsnittet 9,9 procent. För Sverige 1,3 procent – lägst i EU.
Men – Tage Erlander talade om de stigande förväntningarnas missnöje. Delvis gäller det nu också – trots de unikt stora resurserna till vård, skola och omsorg. Förhoppningarna om ännu mer tilltar.
Men även av demografiska skäl måste som bekant mer pengar till i framtiden. Därför ser vi nu hur politiska partier i större eller mindre utsträckning har startat en skattehöjartävling trots att Sverige redan har bland de högsta skatterna i världen. Bättre vore att försöka finna produktivitetsvinster i ekonomin och eventuellt genom lån starta offentliga arbeten och minska arbetslösheten.