Politiker, näringsliv och massmedia lovordar nu varandra för beslutet att rekommendera Trafikverket att låta järnvägen genom Linköping gå i en tunnel. Det är ”helt avgörande” för att utveckla en bättre innerstad, ty spårområdet kan då ersättas av ”attraktiva stadskvarter” med både bostäder och arbetsplatser. Vinnare är alltså innerstadsborna i Linköpings kommun samt bygg- och fastighetsföretagen.
Dessutom kan Stångån ”utvecklas till ett mycket attraktivt vattenrum” – vad som nu menas med det.
Men det finns också andra intressen här i tillvaron. I det lilla perspektivet finns de resenärer som ska gå av och på tågen i Linköping och som får använda trappor, rulltrappor eller hissar 43 meter i vertikalled (typ ett 12-våningshus) för att nå den attraktiva innerstad som nu ska bli verklighet, alternativt den bussterminal man ska åka vidare från eller den parkeringsplats där man ställt sin cykel eller bil.
De människorna försvann visst i tunnelglädjens yra över innerstadens, näringslivets och vattenrummets utvecklingsmöjligheter.
I det större perspektivet har också Linköping att ta sin del av ansvaret för den klimatkatastrof som vi måste åtgärda nu för att inte hamna i framöver. En av många nödvändiga åtgärder är att flytta över såväl person- och godstransporter från landsväg till järnväg. Därför är det av intresse att tågtrafiken är så attraktiv och smidig som möjligt för både resenärer och godstransportörer.
Det är visst också en aspekt som lyser med sin frånvaro när den politiska majoriteten, stödd av näringsliv och massmedia, lovordar sitt tunnelbeslut.