Läste Correns artikelserie, Välkommen till Östergötland, och kom och tänka på ett intressant reportage av Katarina Gunnarsson på P1. Gunnarsson talar med unga somaliska kvinnor, alla analfabeter, som studerade svenska vid SFI. Kvinnornas SFI-lärare berättade att man först bör alfabetisera kvinnorna på deras hemspråk och därefter lära dem svenska. Tyvärr saknas resurser.
I kvinnornas hemland finns ingen tradition att läsa på skyltar, använda siffror, man klarar sig ändå. Kvinnorna har stora svårigheter med omvärldskunskap, sådant som vi i Sverige lär oss från barnsben. Att lära sig klockan är en hel vetenskap. Tiden har inte lika stor betydelse i Somalia som i Sverige. Kvinnorna kämpar på, men känner frustation. Den somaliska tolken berättar att kvinnorna gärna tar alla typer av arbete, vi kan, säger de, men utan utbildning blir det mycket svårt att få arbete i Sverige. Även infödda svenskar med relevant utbildning har mycket svårt att finna arbete.
Gunnarsson åker vidare till Botkyrka där hon träffar kvinnor, analfabeter, som bott i Sverige i över 20 år och som inte kan tala svenska. Språket är ett problem menar kvinnorna och ger de somaliska kvinnorna rådet att lära sig svenska. Troligtvis får de ge upp sina jobbdrömmar, bli isolerade i hemmet och få svårt att tala sitt nya hemlands språk. Det är lätt att hamna i utanförskap.
Tillbaka till Borlänge. SFI-läraren berättar att hon är glad om de somaliska kvinnorna kan lära sig tala lite svenska, kunna skriva sitt namn och personnummer. Skulle det vara lättare för de somaliska kvinnorna om de i stället fick hjälp i sitt eget land eller närområde? Studier visar på att utbilda kvinnor i ekonomiskt svaga och instabila länder ger en stor samhällsekonomisk vinst för samtliga berörda. Kvinnorna är värda ett bättre liv i sitt eget hemland än ett liv i isolering i kalla Norden.