Konkurrensutsättning har inte lett till bättre äldreomsorg. Den slutsatsen kommer Institutionen för socialt arbete fram till. Inte heller Svenskt Näringslivs egna utredare kunde, sorgligt nog, komma fram till något annat. Forskning i USA och Kanada, som haft konkurrensutsättning under längre tid, konstaterar att det är betydlig skillnad i kvalitet till det offentligas fördel. Man konstaterar också att det skapas mer och mer kontrollfunktioner i dessa länder. Detta för att någorlunda hålla verksamheten under uppsikt. Det är ju precis det här som sker i Linköpings kommun. Medel avsedda för vård går till kontroll av utförare.
Med de undersökningsresultat som hitintills föreligger torde det vara besvärligt för dem som sjunger konkurrensens lov. Möjligen återstår valfriheten att lyfta fram, den som inte finns!
Kvar att diskutera är politisk ideologi, ekonomi och etik.
Politisk ideologi: Kan man ha respekt för. Men vad är det för finess i att föra över våra gemensamma medel till privata fickor om det enbart gynnar ägarna till dessa fickor?
Ekonomi: Jag har skrivit många insändare om vård och omsorg men aldrig påstått att det behövs mer pengar. Detta grundar jag på att det, oberoende av bransch, inte är optimalt att driva verksamhet så splittrat som i dag sker i Linköping. En sammanhållen vård och omsorg i gemensam regi kan ge stora synergieffekter så att personalstrykan kan ökas rejält. Privata vinster plus synergieffekter kan stå för 200 miljoner kronor per år. Det har jag skrivit tidigare. Ingen har sagt emot.
Men det krävs politisk kraft, och förmåga, för att få tag i effekterna.
Etik: Den stora frågan som står över allt annat! Är det värdigt att utsätta de svagaste medborgarna i vårt samhälle för den handel som pågår inom vård och omsorg? Priset må sättas högt eller lågt. Vi riskerar alla att bli objekt. En typ av människohandel! Frågan är ställd många gånger. Ingen, vare sig politiker, företrädare för religionssamfund eller annan i motsvarande ställning gör sig hörd.
Var är ni?