Insändare: Slopa 20-timmarsgränsen för korttidsboenden

För några veckor sedan infördes en gräns att en individ som bor på ett korttidsboende maximalt får vara inlagd inom slutenvård i 20 timmar innan hen förlorar sin plats. Att denna gräns på 20 timmar är alldeles för kort är vårdpersonal och patienter rörande överens om. Det är därför som 20-timmarsgränsen för korttidsboenden bör slopas.

Ett korttidsboende är ett tillfälligt boende där ofta en individ med en psykiatrisk funktionsnedsättning bor i väntan på ett mer långsiktigt boende som kan möta individens behov. De individer som bor på korttids har ofta sviktande mental hälsa och har därför varit mycket inom slutenpsykiatrin. I många fall så behöver individen komma tillbaka till slutenpsykiatrin under kortare perioder för att kunna stabilisera och samordna enligt lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (2017:612). Att hinna detta på 20 timmar räcker inte och resultatet brukar vara att individen är i samma tillstånd när hen skrivs ut som när hen skrevs in. 

Denna situation skapar i sin tur en jojo-effekt där individen åker in och ut ur slutenpsykiatrin, vilket i sin tur försämrar måendet hos individen ytterligare. En känsla av hopplöshet, att det ändå inte hjälper att söka sig till slutenpsykiatrin när hen egentligen behöver, uppstår fort. Det är då vi hamnar i ett farligt läge med eskalerande mående, misstro till systemet och ett undvikande beteende för att söka hjälp i rädslan av att bli av med sitt boende. 

En av de huvudsakliga argumenten varför detta beslut togs var att det råder brist på korttidsplatser. Detta argument håller inte länge när vi tänker på konsekvenserna som blir av att konstant leva under hotet att man blir av med sitt hem om man får den hjälp som man behöver. 

Hittills har jag bara nämnt hur det ser ut inom slutenpsykiatrin, men inte om man blir inlagd somatiskt. Hur skulle du känna om du var tvungen att välja att rädda ditt liv genom att ta bort din inflammerade blindtarm eller att bli hemlös? Somatiskt sett är det enkelt men psykiatriskt är det svårare. Dessa individer kommer inte att bli friskare av det här, de kommer bara behöva mer hjälp av psykiatrin om ens psykiatrin hinner innan spiralen gått så djupt så att suicid skett. 

Nu riktar jag mig till alla, men specifikt de beslutsfattande. Kommer det verkligen att minska bristen på korttidsplatser bara för att de som behöver de som mest inte kan behålla platsen? För att hjälpa i stället för att stjälpa dessa människor – slopa 20-timmarsregeln för korttidsboenden.