Tandläkaren hade sjungit under hela undersökningen. Det står i mina papper att jag har tandläkarskräck, flyr, undviker behandling. När han var klar vände han sig leende mot mig. ”Ja, du. Den trasiga tanden måste tas bort, men den sitter så illa till att du måste till käkkirurgen.” Jag frågade om prislappen. Samma leende man berättar glatt att 5 000 kronor får jag räkna med. Jag gick därifrån med bokad tid, hur kunde jag säga nej?
Det var fem år sedan. Nu ligger ytterligare en bit av tanden framför mig. Jag gick aldrig till käkkirurgen. Trots subventioner gör mitt vårdande låglönejobb att 5 000 kronor lika gärna kunde varit 5 miljoner. Jag är inte ensam om det i mitt yrke.
Någon gång ska jag få bort tanden och jag längtar efter den dagen, men till dess undviker jag tandläkare. Jag lider inte av tandläkarskräck utan av tandläkarskam. Skam över att tvingas säga: Jag har inte råd.
Någon gång kanske tänderna kommer att räknas som en del av kroppen. Någon gång kanske lönen höjs tillräckligt. Någon gång ... men när?