Jag såg nyligen en gammal intervju med Ayn Rand (1905-82). Hon såg lite otäck ut. Och inte blev det mindre otäckt när hon öppnade munnen. Ayn Rand förespråkade extrema fördelningspolitiska idéer: avskaffande av alla former av beskattning och alla bidrag, total privatisering av allt som traditionellt betraktas som gemensamt. Inklusive staten. I intervjun frågade man om vägar och utan att tveka svarade hon att vägarna också borde privatiseras! Till och med i USA betraktades hennes idéer som ogenomförbara.
Men nu har hennes idéer dammats av där borta. Mitt Romney utsåg en vice-president-kandidat som heter Paul Ryan. Han har tagit till sig en del av Ayn Rands idéer. Romney är väl körd i politiken, men inte Ryan. Det känns inte riktigt bra att en sån figur har inflytande. Å andra sidan är Ryan inte den förste som inspirerats av Rand. Mrs Thatcher och Alan Greenspan är andra. Och de har tyvärr också haft inflytande. Stort inflytande.
Och i Sverige har Rands bok ”Och jorden skälvde” rekommenderats. Av Annie Lööf. Så nu förstår man Centerns idéprogram med ingredienser som plattare skatt, minskad stat, slopad skolplikt, flexibla arbetsmarknadsregler. Och så vidare. (Till de ”flexibla” arbetsmarknadsreglerna hör väl att ungdomar som är obetydligt yngre än Lööf ska komma upp i en årsinkomst som närmar sig hennes månadslön 150 000 kronor; hon har ju lagt ett sånt förslag.)
Nu är Lööf inte så populär. Partiet balanserar kring 4 procent, och förtroendet för henne själv rasar ner mot Åkessons siffror, och partiarbetarna verkar inte stormförtjusta. De enda som tycks gilla henne är Stureplansgänget och Correns ledarsida. Och det är nog inte mycket att stödja sig på.